Då åsikter och tankar om människors rättigheter kan spåras hela vägen tillbaka till antiken och medeltiden kan den humanitära rätten, d.v.s. uppfattningen att människor har rättigheter även i krigssituationer, ses som relativt ny.
Går man långt tillbaka i tiden fanns inga praktiska möjligheter för
världens makthavare att träffas och stifta internationella
överenskommelser om hur krigföring skulle bedrivas. Självklart var
betydelsen av att reglera krigen inte heller lika stor när
vapenarsenalen bestod av svärd, pilbågar och hästar, jämfört med idag då
missiler i princip kan skickas jorden runt.
Utvecklingen tog fart först under senare delen av 1800-talet. De första
humanitärrättsliga reglerna av betydelse utarbetades i Haag i samband
med två konferenser 1899 och 1907 med 26 respektive 44 medverkande
länder. Det viktigaste resultatet av konferenserna var konventionen
angående lagar och bruk i landkrig (1907), som innehåller detaljerade
regler för hur krig får bedrivas, vilka vapen som får användas och hur
krigsfångar ska behandlas.
Artikel 22 i konventionen utgör en mycket central grundprincip, som
tydligt markerar den nya tidens tankar om krigföring: De krigförande
hava icke oinskränkt frihet i fråga om valet av medel att skada fienden.
Den humanitära rätten har därefter till stor del utvecklats i takt med
att nya och alltmer förödande vapen uppfunnits. Redan 1925 antogs en
konvention som förbjöd bruket av stridsgaser, t.ex. tårgas och
senapsgas. Dessa användes med fruktansvärda konsekvenser under det
första världskriget. Under senare tid har överenskommelser om bland
annat kärnvapen, landminor och kemiska stridsmedel utarbetats.
De viktigaste och mest kända humanitärrättsliga konventionerna är
Genèvekonventionerna från 1949. Dessa omnämns ofta som
Genévekonventionen, men består i själva verket av fyra olika
konventioner:
Dessa konventioner har en särställning inom den humanitära rätten och är bindande även vid inomstatliga väpnade konflikter. Bland de principer som tas upp i konventionerna kan nämnas förbud att bruka våld mot krigsfångar, skyldighet att vårda sjuka eller sårade fiendesoldater och förbud att attackera sjukvårdspersonal. Konventionerna innehåller också krav på bestraffningar för personer som beordrat eller utfört handlingar som kränker konventionens regler.
Två grundprinciper återkommer ständigt inom den humanitära rätten - principerna om diskriminering och proportionalitet. Både syftar till att skydda civila undan krigets lidanden, men utgångspunkterna är olika.
I väpnade konflikter är det endast tillåtet att angripa fiendens militära kapacitet, samt de civila mål som är av avsevärd betydelse för den militära kapaciteten, t.ex. vägar och flygfält. Civilpersoner, civila byggnader och verksamheter får inte anfallas. Således måste de stridande göra allt i sin makt för att skilja (diskriminera) mellan militära och civila mål (diskriminering är i just detta avseende således ett positivt ord). Bruket av icke-diskriminerande vapen, som t.ex. kärnvapen och anti-personella minor, kan därmed sägas strida mot denna princip.
Utgångspunkten för denna princip är att civila omöjligen kan undgå att skadas i en krigssituation, även om de stridande parterna gör sitt yttersta för att inte rikta sin stridskraft mot dem. Med proportionalitet menas att det civila lidandet som en militär attack orsakar ska stå i rimlig proportion till det militära värdet av attacken.
De som ansvarar för en militär attack måste alltid göra en avvägning om vilka civila skador den kan komma att orsaka, och göra en bedömning om attacken kan anses rimlig. En annan aspekt av denna princip är att vapen inte får utformas i syfte att orsaka onödiga lidanden.
Under 1800-talet utvecklades exempelvis s.k. dumdum-kulor, som splittrades eller plattades ut när de träffade sitt offer. De personer som träffades dog nästan oundvikligen av sina skador. En vanlig kula hade räckt för att försätta personen ur stridbart skick, utan att denne nödvändigtvis behövt sätta livet till.