Efter andra världskriget blev de mänskliga rättigheterna även en internationell fråga. Nazisternas ofattbara massmord på miljontals judar, romer och andra människor som ansågs mindre värda, väckte avsky. Det stod klart att det inte kunde vara upp till varje regering hur den egna befolkningen skulle behandlas. Världssamfundet ansåg sig ha ett ansvar att upprätta regler för människors rättigheter även i fredstid - regler som skulle gälla alla människor i alla världens länder.
Förenta Nationerna bildades 1945 och redan i FN-stadgan slås det fast
att en av FNs uppgifter är att värna människors rättigheter. Arbetet
inleddes därefter med att ta fram en förklaring, en definition av vad
mänskliga rättigheter är. Arbetet visade sig svårt, då synen på
mänskliga rättigheter skilde sig väsentligt åt i olika delar av världen.
Att sammanfoga dessa synsätt i en gemensam förklaring krävde omfattande
förhandlingar och det krävdes över 2.000 (!) omröstningar i FNs
generalförsamling innan den allmänna förklaringen till sist var
färdigformulerad.
När den allmänna förklaringen skulle antas blev det tydligt att sättet
att se på mänskliga rättigheter skilde sig väsentligt åt i olika delar
av världen, beroende på samhällssystem, kultur, historia och politisk
tradition.
I Västeuropa och USA betonade man främst individens rättigheter gentemot statsmakten, såsom rätten till åsikts- och yttrandefrihet, juridiska och demokratiska rättigheter. Tankarna är till stora delar influerade av liberala politiska tänkare och formuleringarna hade stora likheter med de amerikanska och franska rättighetsförklaringarna från 1700-talet.
I Sovjetunionen och Östeuropa betonade man de ekonomiska och sociala rättigheterna, som rätten till mat och sjukvård, rätten till utbildning och rätten av att ta del av det kulturella livet. Tankarna är präglade av socialismen och betonar statens skyldighet att se till att alla får ta del av samhällets resurser.
Länderna i Afrika, Latinamerika och södra Asien betonade folkens rättigheter, som rätten till självbestämmande och utveckling. Dessa länders koloniala förflutna är en viktig förklaring till detta, men även en samhällsstruktur som ofta utgår från familjens, byns eller klanens intresse, snarare än individens.
Debatten om vad som ska betraktas som mänskliga rättigheter eller inte pågår än idag, och frågan lär aldrig få ett slutgiltigt svar som alla kan enas om. Det finns de som menar att frågan om mänskliga rättigheter måste sättas in i sitt historiska och kulturella sammanhang och att mänskliga rättigheter därmed innebär olika saker i olika kulturer och olika regioner i världen. Detta synsätt kallas kulturrelativism. Amnesty är dock tydliga förespråkare av den s.k. universalitetsprincipen.
Den allmänna förklaringen ska betraktas som en helhet och samtliga 30
artiklar i förklaringen utgör rättigheter för alla, oavsett i vilken del
av världen man befinner sig och vilken politik, religion eller kultur
som är den dominerande.
Den allmänna förklaringen antogs av FNs generaförsamling den 10
december 1948. Inget land röstade mot förklaringen, men sex länder valde
att lägga ner sina röster. Den allmänna förklaringen är utan tvekan
världens mest betydande och kända dokument om mänskliga rättigheter.
Den är inte en juridiskt bindande konvention, utan en deklaration - en definition av vad mänskliga rättigheter är. De länder som anslutit sig till FN efter 1948 har inte skrivit på eller "godkänt" förklaringen. Det faktum att man valt att gå med i FN, vars uppgift bl.a. är att värna dessa rättigheter, bör dock tolkas som ett accepterande av förklaringen. Amnesty International betraktar förklaringen som en del av sedvanerätten och anser att alla världens länder är moraliskt bundna att efterleva dess principer.
Du hittar FN:s allmänna förklaring här!