Utvecklingen av mänskliga rättigheter som beskrivits i den historiska delen har fokuserat på de politiska förändringar som skett inom enskilda länder samt rättighetsområden som påverkats ungefär samtidigt i många länder. Men mänskliga rättigheter är även en fråga om länders agerande gentemot varandra.
Den del av juridiken som reglerar staters relationer till varandra kallas folkrätt. Exempel på områden som styrs av folkrätten är t.ex. internationell postgång, internationell flygtrafik, diplomatiska förhållanden etc.
När det gäller rättighetsfrågor är folkrätten indelad i två delar:
Det internationella juridiska systemet skiljer sig på flera punkter
från det inomstatliga. Utgångspunkten är att varje stat är suverän och
egentligen inte skyldig att underkasta sig några regler. Men för att
förhindra en situation av total anarki, där varje stat enbart ser till
sina egna intressen, så har man valt att stifta överenskommelser med
varandra om vilka lagar och regler som ska gälla. Reglerna existerar i
två former, dels i sedvanerätt och dels i traktaträtt.
Sedvanerätten bygger på att om det under lång tid rått stor enighet kring en fråga, så kan denna uppfattning åberopas som juridiskt giltig.
FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna är inte ett formellt juridiskt dokument, men det råder stor enighet om förklaringens principer och den åberopas därför ofta som sedvanerättsligt bindande. Ett svenskt exempel på sedvanerätt är allemansrätten, som inte finns formellt nedskriven men ändå tillämpas.
Traktaträtt bygger på formellt nedskrivna överenskommelser mellan länder. Traktaten kan bland annat kallas avtal, konventioner eller stadgar. De blir juridiskt bindande först när de har ratificerats, vilket innebär att de omvandlats till lag i det berörda landet. En ratifikation innebär att staten ändrar sin nationella lag för att den ska stämma överens med avtalet/konventionen/stadgan.
Här kan du läsa mer om konventioner och vad de betyder.
Negativa och positiva rättigheter är två begrepp som ofta används i debatten om de mänskliga rättigheterna.
Med en negativ rättighet menas rätten att slippa något, till exempel
att bli dödad, misshandlad, bestulen. Det behövs givetvis byggas upp
rättssystem för att dessa rättigheter ska kunna garanteras, men en negativ
rättighet i sig kräver ingen aktiv handling från någon annan.
Den kräver att stater eller andra aktörer avstår från att göra något, till exempel att bruka våld, hindra någon att uttrycka sin åsikt eller att stjäla andras egendom.
En positiv rättighet är rätten att få något och kräver en aktiv handling från stater eller andra aktörer för att deras medborgare ska få dessa rättigheter tillgodosedda. Exempelvis rätten till boende, utbildning, arbete. De positiva rättigheterna är kopplat till att fatta politiska beslut och genomföra reformer, till exempel genom att bygga upp institutioner som skolor, universitet och sjukhus.
Amnesty menar att alla rättigheter som nämns i FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna är odelbara och universiella.