En dag, när den brittiske advokaten Peter Benenson var på väg till jobbet läste han en tidningsartikel om två portugisiska studenters öde. De hade suttit på en resturang i Lissabon, höjt sina glas och skålat för friheten. Kort därefter greps de och dömdes till 7 års fängelse.
I
diktaturens Portugal var det ett brott att yttra ordet frihet. Benenson
blev mycket upprörd och började fundera över hur man skulle gå till
väga för att påverka förtryckarregimer, som den portugisiska, och få dem
att frige de personer som fängslats av politiska eller religiösa skäl.
Tillsammans med några andra personer organiserade Benenson en årslång
kampanj, ”Vädjan om amnesti” 1961. Syftet var att dra uppmärksamhet till
världens politiska fångar och bombardera myndigheterna med protestbrev.
Kampanjens startskott var en artikel med rubriken ”De glömda fångarna”
som publicerades i tidningen The Observer den 28 maj 1961. Artikeln, som
uppmanade folk att protestera mot att människor fängslas till följd av
sin politiska eller religiösa övertygelse, fick internationell
spridning. Och ett enormt gensvar.
Den inledande meningen i artikeln äger sin giltighet än i dag, årtionden efter det att den skrevs:
”Slå upp din tidning vilken dag som helst i veckan och du kommer att
finna en rapport från någonstans i världen om någon som fängslats,
torterats eller avrättats därför att hans regering inte accepterar hans
åsikter eller religion.”
Inom en månad hade läsarna skickat tusental brev och erbjudanden om
praktisk hjälp. Uppmuntrad av det stöd han erhållit tog Benenson nästa
steg i kampanjen och grundade en ny internationell rörelse - Amnesty
International.
Inom ett år hade rörelsen skickat delegationer till fyra länder för att
vädja för fångar och man hade tagit upp 210 vädjandefall. Medlemmarna
hade organiserat nationella avdelningar i sju länder. Den svenska
sektionen av Amnesty International bildades 1964 av advokaten Hans Göran
Franck och författaren Pär Wästberg. Samma år startades den första
amnestygruppen i Stockholm.
Då, för flera årtionden sedan, fanns det de som avfärdade Amnesty som
”en av vår tids större dårskaper”. Tanken på att vanliga människor utan
politisk och ekonomisk makt skulle kunna förändra brutala regimers
handlande var naiv, ja näst intill löjeväckande. Men det var det
folkligt förankrade agerandet från ”vanliga” människor världen över som
skulle komma att bli Amnestys styrka. Och idag råder det inte längre
något tvivel om att Amnestys arbete ger resultat!