Amnestys blixtaktioner riktar sig till dig som är beredd att göra en snabb arbetsinsats för att hjälpa någon som löper risk att utsättas för grova övergrepp.
En blixtaktion består av en kortfattad fallbeskrivning, ett vädjandebrev till en makthavare, samt tilläggs-/bakgrundsinformation. De fall som tas upp är brådskande, och handlar ofta om mycket allvarliga människorättskränkningar, som tortyr, dödshot eller avrättningar. Det ska dessutom påpekas att många av de utsatta individer Amnesty lyfter i sina blixtaktioner i princip är helt okända utanför sina hemländer. Agerar inte Amnesty för dem är risken stor att inga andra gör det heller...
Amnesty tar fram nya blixtaktioner (urgent actions) flera gånger varje vecka. Ni hittar dem på Amnestys internationella kampanjsida. Alla dokument på sidan är kategoriserade som "campaigns", men merparten av dem är just blixtaktioner. Ofta går dokumenten att ladda ner på engelska, spanska och franska. Blixtaktioner kan användas av alla, det finns inga krav på att vara med i en Amnestygrupp - eller ens vara medlem - för att arbeta med dem.
Sedan en tid tillbaka inkluderar blixtaktionerna ett färdigt förslag på en brevtext till en makthavare, och det går bra att bara kopiera in texten i ett eget brev. Inget hindrar dock att du formulerar om texten själv. Det viktiga är att ditt vädjande tydliggör vilken/vilka personer du skriver om, de fakta kring fallet som Amnesty känner till, samt vilka åtgärder du vill att mottagaren ska vidta. Se gärna våra instruktioner för brevskrivning.
Det är vanligt att det kommer uppdaterad information om de fall som lyfts i Amnestys blixtaktioner - i regel via en ny aktion med tillägget "further information". Eftersom det inte finns någon registrering över vem/vilka som agerat på vilka aktioner måste du själv gå in på sidan och titta igenom de senaste aktionerna. Det går såklart också bra att använda sökfunktionen högst upp på sidan.
Som namnet antyder är den mest centrala delen av arbetet med blixtaktioner att det ska gå snabbt. Prioritera de aktioner som publicerats de senaste dagarna och skriv hellre ett kortfattat brev med en gång än en genomarbetad skrivelse om två dagar.
Det finns ett antal kriterier som avgör om Amnesty ska lyfta ett fall som en blixtaktion eller ta upp det på något annat sätt. Mest centralt är att fallet är brådskande. Sedan ska fallet handla om en omedelbar, kortvarig fara och ska kunna beskrivas på ett enkelt sätt - fallbeskrivningarna i aktionerna består ju ofta bara av några få rader text. Dessutom ska bedömningen vara att många och snabba vädjanden kan påverka fallet på ett positivt sätt. I vissa fall tar man även hänsyn till hur ett agerande kan påverka omgivning/familj till den fallet berör.
Ibland kan aktionerna användas i fall där faran eller risken är mindre allvarlig men där fallet är strategiskt viktigt, till exempel vid ny/förändrad lagstiftning eller prejudicerande rättsfall som kan leda till amnesti för förbrytare eller möjliggöra användning av dödsstraff.
Det är utredningsteamen på Amnestys internationella sekretariat som fattar beslut om vilka fall som ska lyftas, men de uppgifter som ligger till grund för besluten kommer från en mängd olika källor. Det har hänt att uppgifter som har kommit till den svenska sektionens kännedom har gett upphov till aktioner, till exempel i samband med avvisningarna av egyptierna Ahmed Agiza och Mohammad Alzery 2001 (UA 324/01).
Frågan om hur framgångsrika våra aktioner är (den får vi ofta) är omöjlig att ge ett entydigt svar på. Amnesty redovisar i regel ingen statistik över hur fallen utvecklas, och generellt går det inte heller att fastställa vilken betydelse just våra protester haft. Men vi kan se ett mönster att situationen ofta förbättras för dem som vi agerar för - att samvetsfångar släpps, att fångar får tillgång till medicinsk vård eller möjlighet att träffa sin advokat.
Det kan också vara värt att vända på frågan: Vad skulle hända om Amnesty inte agerande? Ett citat från en man som torterade fångar i El Salvador under 80-talet ger kanske en fingervisning:
If there’s lots of pressure - like from Amnesty International or some foreign countries - we might pass them on to a judge. If there’s no pressure, then they’re dead.