Inom Amnesty använder vi ofta ord som tilläggsprotokoll, ratificering, konventioner och kommittéer. Här hoppas vi kunna klargöra lite vad som är vad.
Den allmänna förklaringen antogs av FN:s generalförsamling den 10 december 1948. Målsättningen när den skrevs var att omvandla den till ett juridiskt bindande dokument, till en konvention, men blev istället en deklaration - en definition av vad mänskliga rättigheter är. De länder som anslutit sig till FN efter 1948 har alltså inte skrivit på eller "godkänt" förklaringen men det faktum att man har valt att gå med i FN, vars uppgift bl.a. är att värna dessa rättigheter, bör dock tolkas som ett accepterande av förklaringen.
De olika sätten att se på mänskliga rättigheter runtom i världen och efterkrigstidens
starka motsättningar mellan USA och Sovjetunionen försvårade arbetet att samsas kring en samlad konvention och resultatet blev istället två konventioner. En om de medborgerliga och
politiska rättigheterna och en om de ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheterna. Båda konventionerna antogs 1966.
En mängd andra konventioner om mänskliga rättigheter har antagits efter
den allmänna förklaringens tillkomst. Redan 1948 (före allmänna
förklaringen) antogs konventionen om förebyggande och bestraffning av
brottet folkmord. Syftet var att i framtiden förhindra en katastrof
liknande förintelsen under andra världskriget.
Sedan dess har vi bland annat sett FN:s konvention om avskaffande av
alla former av rasdiskriminering 1969*, Konventionen om avskaffande av
all slags diskriminering av kvinnor 1979, Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig och förnedrande behandling eller bestraffning 1984, Konventionen om barnets rättigheter 1989.
Under 1990-talet etablerades, för första gången sedan
Nürnberg-rättegångarna efter andra världskriget, internationella
domstolar för krigsförbrytare. Tribunalen i Haag upprättades för att
ställa människor till svars för brott begångna under inbördeskriget i
f.d. Jugoslavien. En liknande tribunal upprättades i Arusha i Tanzania
för att ställa de ansvariga för folkmordet i Rwanda till svars.
Upprättandet av tribunalerna förstärkte också kraven på en permanent internationell brottmålsdomstol, med befogenhet att döma och bestraffa personer som gjort sig skyldiga till folkmord, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Romstadgan om upprättandet av en permanent internationell domstol trädde i kraft i juli 2002.
*Konventionen antogs 1965 men trädde i kraft 1969.
En konvention är en överenskommelse mellan länder. Den består av en inledning, som förklarar vilka problem eller övergrepp konventionen syftar till att förhindra, följd av ett antal artiklar, d.v.s. regler, som staterna åläggs att följa. När en stat skriver under en konvention visar staten en vilja att följa konventionen, även om det ännu inte är juridiskt bindande.
Det brukar krävas långa förhandlingar och många omröstningar innan en konventionstext kan fastställas. Det är viktigt att många stater ska kunna ställa sig bakom konventionen, men att den samtidigt inte blir urvattnad. I konventionen brukar det även anges hur många länder som måste ratificera konventionen innan den formellt träder i kraft.
När en stat har skrivit under en konvention är ratificering nästa steg, vilket innebär att den omvandlas till lag i det berörda landet. En ratifikation innebär att staten ändrar sin nationella lag för att den ska stämma överens med konventionen. Den blir då ett juridiskt bindande dokument.
I vissa fall används också en metod som kallas inkorporering, som innebär att man istället för att skriva om lagarna beslutar att konventionen alltid står över den nationella lagstiftningen i de fall de inte överensstämmer med varandra.
I samband med ratificerandet kan stater också välja att avge reservationer angående artiklar i konventionen som man inte anser att man kan ställa sig bakom. Reservationerna får dock inte vara så långtgående att ratificeringen förlorar sitt värde.
Ibland upptäcker man efter en tid att en konventionen behöver uppdateras eller kompletteras. Då skapas inte en ny konvention, utan ett så kallat tilläggsprotokoll. Tillvägagångssättet är detsamma som när en konvention skapas och tilläggsprotokollet har samma status.
Till konventionerna knyts vanligen en kommitté, som ska övervaka hur länderna lever upp till sina förpliktelser. Konventionsstaterna åläggs att regelbundet rapportera om vilka åtgärder man vidtagit för att främja konventionen och kommittéerna kan ålägga länder att vidta åtgärder om de inte följer överenskommelserna. Systemet bygger på att identifiera och åtgärda fel och brister - inte nödvändigtvis att straffa dem som felat.